Le Havre 1877-Forcalquier 1953 was a French Fauvist painter. He developed a colourful, decorative style that became fashionable for designs for ceramics, textiles and decorative schemes for public buildings. He is noted for scenes of open-air social events. Raoul Dufy was born at Le Havre, in Normandy, one of a family of nine members. He left school at the age of 14 to work in a coffee importing company. In 1895 when he was 18, he started evening classes in art at Le Havre Ecole des Beaux-Arts. He and Othon Friesz, a school friend, studied the works of Eug??ne Boudin in the museum in Le Havre. Raoul Dufy, Regatta at Cowes, (1934), Washington D.C. National Gallery of Art.In 1900, after a year of military service, Raoul won a scholarship enabling him to attend the Ecole Nationale des Beaux-Arts in Paris, where he was a fellow student with Georges Braque. The impressionist landscapists, such as Claude Monet and Camille Pissarro, influenced him. Introduced to Berthe Weill in 1902, she showed his work in her gallery. Henri Matisse's Luxe, Calme et Volupte, which Dufy saw at the Salon des Independants in 1905, was a revelation to the young artist and directed his interest towards Fauvism. Les Fauves (wild beasts) emphasised bright colour and rich bold contours in their work, and Dufy's painting reflects this approach until about 1909, when contact with the work of Paul Cezanne led him to adopt a somewhat subtler technique.   Related Paintings of Dufy Raoul :. | Les Pecheurs a La Ligne | Regatta at Cowes | Train en gare | La Grille | Dans le Jardin au Havre |
Related Artists:
Nikolai Kuznetsov
(1850- 1930 ) - Painter
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Carl d Unker
(3 February 1828 - 23 June 1866)was a Swedish artist. He was mostly known as a socially oriented genre painter whose works were contemporary subjects of his time, like waiting rooms at railway stations, and scenes from pawnshops for example. D'Unkers father was a Norwegian military, his mother Swedish. He began his career as a military and had served at the Svea Life Guards for a short time, when he in 1848 volunteered in the First Schleswig War 1848-1849. Shortly after his return to Sweden he abandoned his military path and went to the arts. He moved to Desseldorf to study painting, there he got married to a wealthy Russian woman and could live a carefree life financially. He became a very popular artist on the continent. From 1861 he suffered from sickness in his right arm so he had to paint with his left arm. He made a brief visit to Sweden in 1865, and was appointed professor by Swedish king Charles XV. The following year he died.